Den svenska spelmarknaden, bortom genomsnittet
Februari, 2016
Medelvärde är en siffra man kan använda för att att beskriva en “genomsnittlig” konsumtion. Men den passar inte alltid. Problemet är att den dåligt beskriver en skev fördelning, dvs en fördelning där några få står för det mesta av konsumtionen.
Den genomsnittligen svensken handlar illegal narkotika för 315 kronor varje år. Trots att detta påstående är statistiskt korrekt och fungerar som nationalekonomisk kuriosa, skulle de flesta hålla med om att siffran är en smula missvisande. Siffran är inte representativ. De flesta svenskar handlar inte narkotika alls.
När man pratar om den Svenska spelmarknaden brukar det låta något i stil med att Svenskarna köper spel för ungefär femtio miljarder varje år, eller lite drygt sextusen per person. Beroende på hur beredd man är att brodera ut för att sätta siffran i ett sammanhang, formuleras den senare siffran mer eller mindre normaliserande. Andemeningen blir att “såhär spelar andra”.
Samtidigt blir de flesta jag pratar med förvånade av siffran. När jag frågar hur många de känner som köper spel för femhundra eller mer i månaden kommer de sällan på någon alls – Gunnar, som ju alltid sitter i spelbutiken, undantaget. Detta är ett typiskt symptom på en skev fördelning, och det är värt att fråga sig hur representativ siffran sextusen om året verkligen är.
Lotteriinspektionen är den svenska spelmarknadens tillsynsmyndighet. Som sådan samlar man statistik från de reglerade spelbolagen. Man gör även undersökningar för att mäta spelandet på den oreglerade marknaden. Allt detta presenterar man föredömligt transparent och relevant.
Det Lotteriinspektionen saknar är individuella spelares information. Den sammanslagna statistik man får tvingar fram ett ett makroekonomiskt perspektiv på spelmarknaden. Så här mycket omsätter svenskarna, och dividerat med hur många vi är så blir det så här mycket per person.
En modell som nyanserar
Faktum är att siffrorna från SWELOGS kan lära oss än mer, om vi kostar på oss ett antagande till.
Många naturliga och ekonomiska fenomen är skevt fördelade: Inkomst per person, intäkter per kund, förmögenhet per person, etc. Många har hört talas om 80/20-principen, som säger att 80% av intäkterna ofta kommer från 20% av kunderna, att 80% av den samlade förmögenheten kontrolleras av 20% av befolkningen, och så vidare.
Ett så här vanligt fenomen är givetvis väl studerat. Ofta modellerar ekonomer sådana här skeva fördelningar med en så kallad log-normal distribution, och vi följer goda exempel om vi försöker göra likaledes.
Vi skapar vår modell utifrån SWELOGS uppmätta medelvärde och standardavvikelse för 2008/09. Innan vi tittar på vad den säger, är det god sed att undersöka om våra antaganden verkar rimliga. Vi låter därför modellen uppskatta ett antal mätetal och jämför med verkligheten för att se hur väl de stämmer.
- Den faktiska medianen från SWELOGS rapporteras vara 40 kronor per månad. I vår modell uppskattas den till 38.
- SWELOGS uppskattar att 30% inte spelat alls under 2008. I vår modell uppskattar vi att 26.7% spelar för under tio kronor per månad.
- Tabell 3.10 i SWELOGS uppskattar att 50% av befolkningen spelar mellan 0-40 kronor per månad, 30% uppskattas spela 41-320 kronor, 10% 321-600 kronor, och 10% för mer än 600 kronor per månad. Vår modell ger 51%, 33%, 6% och 10%.
“Alla modeller är fel, vissa är användbara”
Modellen vi har är inte perfekt, men den verkar onekligen ligga i rätt härad.
Min egen erfarenhet från speldata är att den är distribuerat ungefär symmetriskt runt logaritmen för spelköp. I många ekonomiska modeller finns det ofta fler outliers (här spelare med mycket hög och mycket låg konsumtion) än väntat från en log-normal distribution, men eftersom vi rör oss i ungefärlighetens trakter låter vi detta bero.
Vår modell är givetvis förenklad. Den bygger på självrapporterade siffror, från 2008, och med ganska så svepande antaganden om att höra till en log-normal distribution. Ju längre ut i extrem-värdena vi rör oss, desto försiktigare bör vi bli med siffrorna. Vi uppskattar till exempel att 5 personer köper spel för mer än en miljon under en månad och 875 för mer än 100.000. Dessa siffror bör inte tas för sanning, men vi är mycket närmare sanningen än om vi antar en jämn fördelning där det vanliga är att man spelar för 377 kronor i månaden.
Den som vill ha säkrare siffror bör inte rikta blicken mot mig. Rikta den istället mot spelbolagen och tillsynsmyndigheten. Mer än hälften av spelandet i Sverige är knutet till en individ. All data man behöver för att få svar och löpande uppföljning finns – något som en ny spelreglering bör ta i beaktan. I väntan på detta står vårt mesta hopp till djupare svar till nästa runda SWELOGS. Och tills dess får vi nöja oss med det vi har.
Vad vi kan lära
Vi kan nu använda modellen för att undersöka hur spelmarknaden ser ut. Mest relevant i vår jakt på att beskriva dess skevhet är att undersöka hur stor andel av befolkningen som står för hur stor del av spelmarknaden.
Grafen läses såsom att 10% av befolkningen står för 80% av bruttospelandet. 1.6% av befolkningen eller 118,000 personer står för hälften av spelandet. Endast 14% av befolkningen spelar lika mycket som genomsnittet eller mer.
När vi betänker att x-axeln ovan är avklippt vid 25% av befolkningen och alltså i sin helhet är fyra gånger så lång, får vi onekligen ett annat perspektiv på hur vi bör betrakta “genomsnittet”.
Varför det spelar roll
Normförskjutning hör samman med ökat spelande och spelproblem. Man tror helt enkelt att alla andra också spelar mycket. Samtidigt vet vi att normer är kraftfulla. Forskning visar till exempel att en mer realistisk uppfattning om hur mycket andra spelar leder till sundare spelvanor. Eftersom samhället idag baserar sin ansvarsfördelning kring spel och spelproblem kring spelaren och dennes “Informed Choice”, måste man rimligen ge allmänheten en representativ bild av vad normalt spelande är. Och om vi ska tro siffrorna ovan, spelar 85% av alla medel-Svenssons inte för sextusen om året.
Poängen med denna text är inte de faktiska siffrorna. Poängen är att spel är skevt fördelat, och att vi inte pratar om det. Vi har tappat bort detta faktum ur dagens diskurs. Detta är särskilt problematiskt med tanke på att vi har en tänkt omreglering av spelmarknaden framför oss. Givet spelets baksida, var går samhällets smärtgräns och ansvar när fördelningen fortsätter att bli allt mer skev?